Historia
1. SUOMEN KANSANMUSIIKKILIITTOS FÖRSTA DECENNIUM
För spelmännens bästa, fostran till folkmusik
För fyrtio år sedan beslöt folk som oroade sig för folkmusikens tillstånd att ta itu med saken, och dagens folkmusikfält visar att arbetet inte varit förgäves. Suomen Kansanmusiikkiliittos ordförande Antti Koiranen minns förbundets första decennium.
Det började på kursen i Orivesi… Men vad hade hänt före det?
Det hade rört på sig inom folkmusiken redan på 1950-talet (bl.a. Suomen Harmonikansoittajat 1952, Ålands Spelmansförbund 1953 och Finlands Svenska Folkdansrings Spelmansgille 1954), men verksamheten var inte särskilt livlig. På sextiotalet fick folkmusiken ny fart: en regional spelmansförening grundades i Mellersta Finland 1960, Pelimannikilta grundades 1965 som medlemsorganisation i Suomalaisen Kansantanssin Ystävät, planeringen av Kaustinen folkmusikfestival inleddes 1965 osv.
Från Orivesi ut över Finland
Suomen Nuorison Liitto hade sedan 1950-talet ordnat korta kurser för folkdansare vid Orivesi-institutet. I samband med dessa hölls de första spelmanskurserna 1964. Docent Erkki Ala-Könni ansvarade för kursernas teoretiska innehåll, Voitto Mäkelä och Eino Tulikari för den praktiska sidan. Bristen på ackompanjatörer för folkdans var skriande, och kurserna hoppades råda bot på detta.
I Suomen Nuorison Liittos folkdans- och musikkommitté fortsatte diskussionen om att skapa en egen organisation för folkmusikentusiaster. År 1966 tillsattes ett särskilt folkmusikutskott, vilket för sin del stärkte folkmusikens ställning. Hösten 1967 lade Suomen Nuorison Liitto, med generalsekreterare Juhani Yli-Rantala som beredare, fram ett förslag om att grunda en organisation med namnet Suomen Nuorison Liiton Pelimannit. För detta ändamål sammankallades folkmusikfolket till Orivesi-institutet i januari 1968.
Mötet, som började tidigt kl. 8.30, ställde sig genast positivt, och många brandtal hölls till stöd för att grunda den nya organisationen. När verksamheten planerades betonades betydelsen av folkdansackompanjemang, utbildning och dokumentering. På mötet försökte Pelimannikiltas ordförande Paavo Tamminen locka spelmännen till sin egen organisation, men de övriga mötesdeltagarna ville stanna i Suomen Nuorison Liittos hägn och ekonomiska trygghet.
Suomen Kansanmusiikkiliittos första ordförande, professor Erkki Ala-Könni.
Under matpausen skrevs några stadgar ihop, och föreningen fick namnet Suomen Pelimanniyhdistys. (Namnet ändrades senare till Suomen Kansanmusiikkiliitto från början av 1980.) Till ordförande valdes ordföranden för SNL:s folkmusikutskott, Erkki Ala-Könni (på bilden). Han kände folkmusikentusiasternas fält grundligt genom sina egna fältforskningsresor och som domare i tiotals folkmusiktävlingar. Mötets 23 deltagare antecknades som föreningens grundande medlemmar, och dessutom Kankaanpään pelimannit som ensemblemedlem. Bland de grundande medlemmarna fanns folkmusikentusiaster från olika delar av Finland: Satakunta, Mellersta Finland, Itä-Häme, Birkaland, Savolax, Egentliga Finland, Nyland, Södra Österbotten, Kymmenedalen och Södra Karelen. Till styrelsen valdes förutom ordförande Ala-Könni Timo Panula (vice ordförande) samt Jaakko Kaappa, Timo Koski, Voitto Mäkelä, Vesa Pentti, Mauri Saikko och till sekreterare Sirkka Viitanen.
Igång med gemensamma krafter
Under de första åren verkade Suomen Pelimanniyhdistys i huvudsak som en självständig organisation, men i nära samarbete med Suomen Nuorison Liitto. Som stödorganisation tryggade SNL ekonomin. Suomen Pelimanniyhdistys tog i sin tur ansvar för folkmusikverksamheten inom hela ungdomsföreningsfältet, och styrelsen fortsatte folkmusikutskottets arbete.
Pekka Kinnunen var den första spelman som fick hederstiteln oltermanni av Suomen Pelimanniyhdistys. Tillsammans med sina döttrar spelade han mycket traditionsmusik från Kannonkoski på föreningens tillställningar. Till höger grundande medlemmen Voitto Mäkelä.
Under det första verksamhetsåret deltog man aktivt i festivalen Jyväskylän Kesä och ordnade tre folkmusikkurser, en i Orivesi och två i Suolahti. Man försökte också göra folkmusiken känd genom att förmedla folkmusikarrangemang som stenciler till entusiaster.
Centrala aktiviteter under det andra verksamhetsåret (1969) var folkmusikinslagen i evenemanget Joensuu tanssii ja soi samt folkmusikkurser i Norra Karelen, Kaustinen och Orivesi. Timo Koski och många andra fortsatte att göra folkmusikarrangemang. Också årliga program för samspel togs i bruk. I slutet av året började föreningen ge ut sin egen tidning, Pelimanni. Det som började som en anspråkslös maskinskriven A5-stencil har på 40 år vuxit till en färgstark och mångsidig tidning, den ledande inom folkmusikbranschen i Finland.
Pispalan Sottiisi, som ordnades i Tammerfors sommaren 1970, erbjöd ett utmärkt tillfälle till samspel. 210 spelmän från hela Finland anmälde sig. Till spelmanskonserten i universitetets festsal hade de bästa spelmännen samlats, och på ishallens stora scen bjöds den stora festpubliken på mångsidig spelmansmusik med pardanser och polonäser. Inför evenemanget hade också den första kompositionstävlingen avgjorts, där man sökte en signaturmelodi för Pispalan Sottiisi. Tävlingen vanns av den Asikkala-födda dragspelaren Kalevi Nyqvist. Första repriset i Pispalan sottiisi hade visserligen not för not lånat mellanspelet i Amalia-jenkan, som redan i tiotals år funnits på skiva inspelad av Georg Malmsten, men det tog juryn inte ställning till. Samma år ordnades också den första Kiikoisten Purpurijuhlat.
En skiva och tv-publicitet
Suomen Nuorison Liittos 90-årsjubileum i Seinäjoki sysselsatte spelmännen 1971. Ungdomarnas folkmusikläger hölls också, nu för tredje gången, i Kaustinen före festivalen. Den regionala verksamheten växte, och veckoslutskurser hölls på olika håll i landet för att gå igenom Suvipäivät-repertoaren. Föreningens första och hittills enda EP-skiva, Mestaripelimannit, kom ut 1971. Det första familjelägret i folkmusik hölls i Mellersta Finland. Sådana ordnades några år på 1970-talet, men verksamheten spred sig inte till andra landskap.
Den första Samuelin Poloneesi firades i Finlandiahuset i Helsingfors 1972.
År 1972 blev särskilt aktivt i Suomen Pelimanniyhdistys historia. Då hölls bland annat den första Sata-Häme Soi i Ikaalinen och Eteläpohjalaiset Spelit i Kauhajoki, den andra Pispalan Sottiisi i Tammerfors och de åttonde folkmusikkurserna i Orivesi. Ett nytt område erövrades med två tv-sända mönstringar – Pelimanniriihi i TV 1 och Pelimannimestarit i TV 2 – sammanlagt tio stora uttagningar och åtta separata tv-program. I det senare fick också jag mitt elddop som tv-programledare. Den egna stora folkmusikkonserten på Marie bebådelsedag, Samuelin Poloneesi, hölls också för första gången i Finlandiahuset 1972. I spelmännens stora samspel hördes förutom signaturmelodin Samuelin Poloneesi också Matti Hintikkas Nuottamarssi samt spelmanslåtarna Pappilan pellossa och Paavo kahtoo. Samuelin Poloneesi dirigerades av självaste Jorma Panula.
Fokus på landskapen
Om 1972 var ett superår, tog man andan följande år. Förbundets tyngdpunkt flyttade till landskapen när Suomen Pelimanniyhdistys medlemskår, enligt stadgereformen som trädde i kraft vid årets början, kom att bestå av regionala medlemsföreningar samt understödande personmedlemmar. Aktiviteten ökade också i nordligaste Finland när Lapin Nuorison Liitto ordnade de första Jutajaiset 1973. På fem år hade föreningens medlemsantal mångdubblats (23 år 1968, 1600 år 1973). Den långvariga sekreteraren Sirkka Viitanens arbetsbörda lättade något när Suomen Pelimanniyhdistys fick sitt första statsunderstöd (12 000 mk), och delvis med hjälp av det anställdes Harri Koski som verksamhetsledare för ett par månader i slutet av året. Följande år anställdes Solja Karhumäki som byråsekreterare.
Tävlingar, konserter och utbildning
I Nyland startades ensembletävlingen Sepän Soitto sommaren 1974. Samma sommar ordnade Keski-Suomen Kansansoittajat evenemangen Keskiviikko Soi, som ett år senare växte till en riksomfattande musikkampanj. Den nya organisationsmodellen gav också upphov till olika utbildningstillfällen för landskapsföreningarnas ordförande och sekreterare samt för Suomen Pelimanniyhdistys styrelsemedlemmar. Där diskuterades bland annat folkmusikutbildning och finansieringsmodeller. Undervisningsministeriet hade 30.3.1973 tillsatt en musikundervisningskommitté med uppgift att bl.a. utifrån landets nuvarande och framtida behov utarbeta ett förslag till helhetsarrangemang för musikundervisningen och samtidigt fästa särskild vikt vid att jämna ut den regionala och sociala ojämlikhet som förekommer i musikundervisningen. När kommitténs rapport blev klar i slutet av 1974 skyndade sig Suomen Pelimanniyhdistys att inleda ledarutbildning i samarbete med Medborgar- och arbetarinstitutens förbund i december 1974.
Eero Piirto och Risto Ala-Ikkelä uppträdde ståtligt vid den första Samuelin Poloneesi, liksom vid många andra av Kansanmusiikkiliittos tillställningar.
Suomi Soi 1975 var ett riksomfattande, gemensamt försök av flera musikorganisationer att göra musicerandet känt. Också Suomen Pelimanniyhdistys deltog aktivt. Tanken var att under sommaren, med stöd av Undervisningsministeriet, ordna en serie på sex gratiskonserter på så många orter som möjligt. Utfallet varierade stort, men medvetenheten om folkmusik ökade enormt. Ändå kan den anses ha lyckats: i över 200 kommuner hölls sammanlagt över 1000 tillställningar med främst amatörmusik och lokal tradition som innehåll. Samtidigt som den inhemska aktiviteten inom folkmusiken växte ökade också de internationella kontakterna. I samarbete med Suomen Nuorison Liitto exporterades spelmansmusik till såväl Amerika som Ungern och Estland. Det nordiska NORDLEK-samarbetsavtalet undertecknades i Sverige sommaren 1975.
Sommarens folkmusikverksamhet hade med åren vuxit så kraftigt att Suomen Pelimanniyhdistys styrelse började fundera på en riksomfattande koordinering av evenemangen. Också FM-tävlingarna för spelmän sysselsatte styrelsen 1976, som tog avstånd från alla sommarens mästerskapstävlingar och ansåg sig inte ha någon direkt koppling till dem.
Konsertserien Suomi Soi från ett par år tidigare upprepades 1977 och blev nästan lika populär som den förra. De flesta beprövade verksamhetsformerna fortsatte årligen: Samuelin Poloneesi, kurserna i Orivesi, ungdomarnas folkmusikläger och ledarutbildningen i folkmusik i tre steg. Men vad hände sedan? Fortsättning följer.