Historia
2. REFORMERNAS TID
Suomen Kansanmusiikkiliittos andra decennium
För Suomen Kansanmusiikkiliitto, dåvarande Suomen Pelimanniyhdistys, började en tid av förändringar under senare hälften av 1970-talet. I denna tioårsperiod (1978–1987) ryms bl.a. byte av ordförande och sekreterare, ett namnbyte och en allt mångsidigare verksamhet.
Under det första decenniet (1968–1977), som jag berättade om i min förra artikel, utvecklades också ett belöningssystem för föreningen. Kaustinen folkmusikfestival började utnämna mästerspelmän år 1970, men Suomen Pelimanniyhdistys ville ha ett ord med i laget. På initiativ av ordförande Erkki Ala-Könni började man utnämna oltermän som förebilder för landskapen, med målet att få en oltermanni i varje landskapsförening. Den första oltermannivärdigheten tilldelades Mellersta Finlands Pekka Kinnunen, fiolspelman från Kannonkoski, år 1971. År 1972 utnämndes en andra för Tavastland (Fredrik Koivikko från Vilppula) och året därpå en tredje för Sydösterbotten (Aatos Rinta-Koski från Kauhajoki). Vid decenniets slut hade redan sex landskapsföreningar sina egna oltermän, Satakunta rentav två (en egen i både norra och södra Satakunta).
Under det andra decenniet fortsatte de verksamhetsformer som inletts under det första: kursverksamheten (vinterkurserna i Orivesi, sommarkurser i Kaustinen och i landskapen), den tredelade ledarutbildningen och konsertserien Samuelin Poloneesi. Också kompositionstävlingen i samband med Pispalan Sottiisi fortsatte: 1972 var temat vals, 1974 polka, 1976 marsch och 1978 polska. Under Tammerfors jubileumsår 1979 var uppgiften att skriva text till Pispalan Sottiisis signaturmelodi. På Pispalan Sottiisi tävlade man ännu 1980 i att komponera mazurka, och 1982 söktes ”de tre vackraste folkmelodier jag hittat”. Tävlingsserien avslutades 1984 med en vistävling.
Samuelin Poloneesi, som inleddes 1972, spelades tio gånger i Finlandiahuset i Helsingfors, tills styrelsen beslöt att sända konserten på landskapsturné och återföra den till Helsingfors vart femte år. Poloneesi spelades sedan i Lahtis (1982), Uleåborg (1983), Villmanstrand (1984), Tammerfors (1985) och Kuopio (1987). År 1986 ljöd poloneesi planenligt i Helsingfors. I dessa konserter ingår alltid ett gemensamt spel som samlar hundratals spelmän för att framföra årsrepertoaren.
Också nya verksamhetsformer
Dragspelspedagogen Matti Rantanens aktivitet lyfte starkt fram dragspelet i Suomen Pelimanniyhdistys profil. Instrumentet hade tagits med i Sibelius-Akademins utbildningsprogram från hösten 1978, och därmed utvidgades både utbildnings- och konsertverksamheten för detta instrument. I samma veva aktiverades också fiolspelmännen. I södra Tavastland började man rentav planera en utbrytning till en egen förening, något man senare avstod från. I stället började man från 1979 hålla särskilda fiolspelmansdagar i Tavastehus. Under mästerspelmäns ledning samlade dessa en stor skara spelare för att spela tillsammans och diskutera fiolens underhåll, repertoar osv.
Kantelespelarnas andel i Suomen Pelimanniyhdistys verksamhet minskade något när Suomen Kanteleensoittajat grundades 1977. Samarbetet fortsatte dock bl.a. i form av kurser, och man utbytte erfarenheter på ömse håll.
Växelverkan med den finlandssvenska spelmansorganisationen var ännu relativt liten i verksamhetens inledningsskeden, men även den fick mer fart mot slutet av 1970-talet. Olika seminarier, spelmansstämmor och det nordiska NORDLEK-samarbetet fick också de finskspråkiga spelmännen att söka sig till nya spelmarker. Våren 1980 grundades under NORDLEK en folkmusiksektion, vars ordförande och vice ordförande har varit Antti Koiranen. Språksvårigheter brydde man sig inte om. Om svenskan inte räckte till blandade man in vartannat ord på tyska.
Man började planera märkesprov för spelmän enligt modell av det svenska Zornmärket. Styrelsen utarbetade 1980 provkraven utifrån ett förslag av Voitto Mäkelä. Spelmansmärken kunde till en början avläggas på kurser och festevenemang, och provtillfällena var slutna liksom i Sverige. Senare öppnades dessa tillfällen hos oss för publik och gjordes till programnummer vid evenemang.
Suomen Pelimanniyhdistys bytte namn från början av 1980. Organisationen, som redan i åratal verkat som ett centralförbund för 16–18 landskapsföreningar, uppdaterade sitt namn till Suomen Kansanmusiikkiliitto, som speglar både organisationens verkliga form och folkmusikens hela fält – både spel och sång. Ett motiv till namnbytet antas också ha varit att Kansanmusiikin neuvottelukunta bytte namn till Kansanmusiikin keskusliitto.
Storprojektet i början av decenniet var att sammanställa spelmansmatrikeln Pelimannimatrikkeli. Insamlingen av uppgifter inleddes 1981 och boken utkom 1984. Verket innehåller beskrivningar av hundratals finländska spelmän och tiotals ensembler från olika delar av Finland. Uppgifter kunde tyvärr inte fås jämnt från alla landskap, men boken fungerar fortfarande som ett utmärkt källverk och ett bevis på det ivriga folkmusikintresset i vårt land.
Uppdragen byter innehavare
Nya jämställdhetsvindar blåste också i Suomen Kansanmusiikkiliittos förvaltning. Kvinnorna hade från början representerats av Sirkka Viitanen, som verkade som sekreterare. Till sin hjälp på förbundets kontor hade hon Raija Hätinen (Mäkinen). Till styrelsen 1980 valdes för första gången en kvinna som landskapsrepresentant, Seija Wirkkala från Kaustinen.
Fram till slutet av 1979 var chefredaktör för tidningen Pelimanni Timo Koski. Han överlät uppgifterna från början av följande år till Tapio Rantakari, som fortsatte som tidningens chefredaktör fram till sin död 1993. Tidningen fick snart ett nytt utseende och en ny layout: från en maskinskriven stencilbunt blev den en trycksak 1984.
Från början av 1980 valdes Suomen Kansanmusiikkiliittos första verksamhetsledare, till en början på deltid. Till uppdraget kallades Antti Koiranen, som samtidigt skötte lektoratet i folkmusik vid Tammerfors universitet. Hans mandatperiod varade till hösten 1982, då han övergick till en assistenttjänst i folkmusik vid Tammerfors universitet. Vikarie för verksamhetsledaren var 1981 Kari Kilpeläinen, som skötte uppdraget också 1982–83. Juhani Näreharju fortsatte de följande tre åren (1983–86). Därefter byttes innehavaren av verksamhetsledaruppgifterna ofta: Kirsti Nikulainen (1986), Reija Grönroos (1986–87), Maarit Hildén (1987-88) och Anita Ahtiainen (1988). Efter dem fick man som ordinarie verksamhetsledare den entusiastiska och flitiga Päivi Utriainen (senare Ylönen-Viiri), som har skött tjänsten sedan 1988.
Från början av 1984 trädde en ny man i ledningen för Suomen Kansanmusiikkiliitto. Erkki Ala-Könni hade i sin hälsning till föregående års höstmöte önskat att han ”för denna gång” kunde stiga åt sidan. Den nya mannen var sedan länge bekant för folkmusikfältet: professor Martti Pokela hade på sin tid varit Pelimannikiltas första ordförande (1965–1966), gett folkmusiken fotfäste vid Sibelius-Akademin och var som artist bekant från radio och tv. Pokelas ordförandeskap varade i tre år, varefter ledningen i januari 1987 övertogs från vice ordförandeposten av Tapio Rantakari.